Vampyren är samhällets utstötta

Greve Dracula var inte kristen, till att börja med. Och det tyckte man kanske var läskigt nog i England, där boken skrevs i slutet av 1800-talet. Men utöver detta var man rädd för alla de nya könssjukdomar som kom från öst, och som grevens sado-blodsugande såklart påminde om. Så man kan lätt säga att boken blev en riktigt rysarhit; den lyckades pricka in dåtidens rädsla för det nya, främmande. Intressant nog är vampyren och filmen som företeelser nästa exakt lika gamla; den första filmen brukar dateras till år 1895, boken Dracula skrevs år 1897. I filmens värld har det funnits vampyrer ända sedan stumfilmstiden. Mest känd är utan tvekan tyska Nosferatu (1922). Den är fortfarande rätt läskig, även om vampyren mest ser ut som en långvårdsintern med för stora löständer. Dock skrämde den skiten ur dåtidens biobesökare, och den moderna skräckfilmen var född. Detta om detta.

Samhället förändras, och med det dess myter. Under 1900-talets sista årtionden händer något med vampyrerna; de genomgår en förändring, likt människorna omkring dem. 1976 skriver Anne Rice en roman om vampyrer. Hennes dotter har fyra år tidigare gått bort i leukemi och hon känner sig som en samhällets skuggvarelse, inte längre delaktig i människornas angelägenheter. Hon identifierar sig med en vampyr, en som lever i skymundan, en som inte samhället bryr sig om. Boken En vampyrs bekännelse blir en världssuccé (även som film 20 år senare), och vampyren som vi känner till den har plötsligt blivit en mänsklig varelse - en vi kan identifiera oss med och vars problem vi förstår. 

I 1987 års The Lost Boys förenas myten om Peter Pans eviga ungdom, med myten om vampyrernas utanförskap. De MC-åkande vampyrerna är tonåringar som inte har någonstans att ta vägen, de är samhällets problembarn, dess utstötta. Vi kan välja mellan att bry oss om dem, eller att skita i dem - vilket såklart resulterar i att de slår tillbaka mot oss och vi tvingas köra en påle i hjärtat på dem. Plötsligt känns byggandet av nya ungdomsgårdar som en ganska bra idé. 

Sverige då? Har folkhemmet plats för blodsugare? John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in som får biopremiär i höst, försöker ge ett svar på det. Vampyrerna i den mindre välbärgade förorten Blackeberg i västra Stockholm hittar lätta offer i traktens alkisar - de försvinner en efter en, och är de sista som samhället saknar. Samtidigt blir det 12-åriga mobboffret Oskar fascinerad av Eli, en till synes lika gammal flicka, som av någon anledning bara är uppe på nätterna... Hon kan förstå Oskar, han är också utstött och annorlunda. Tillsammans tacklar de livets motgångar och försöker hitta en gemensam plats i 1980-talets Sverige. Socialrealism och vampyrmyt har aldrig någonsin stått varandra närmare. Det har därför aldrig varit lättare att identifiera sig med en vampyr, att tänka sig in i hennes vardag. Det som 1897 var nytt och skrämmande, använder 1987 samma tvättstuga. Främlingen är inte längre främling. Det är någon vi i allra högsta grad kan förstå och hjälpa. Det är ingenting farligt eller läskigt, det har historien lärt oss. På 2000-talet är det bara en samhällsgrupp som fortfarande skräms av vampyrmyten; Sverigedemokraterna.