Popen vs Rocken: 1-0

Abba fick mycket skit för att de enligt många representerade det svenska etablissemanget med sin pop, som beskylldes för att vara lättviktig och för att den hjälpte till att bevara status quo. För under 1970-talet var det ju progg och annan förbannad (alltså arg, inte dålig) rock som gällde i Sverige. Alla som var något på den tiden, spelade arg musik. Och vi var väl kanske lite sena med den trenden här i Sverige, men på 70-talet tog det i alla fall fart. Och då var det just Abba som fick representera listmusiken, det konservativa idégodset, kungahuset, förtrycket, you name it. 

Men vad representerar Abbas musik idag? Sedan 1990-talet inbillar jag mig att gruppens alster har omvärderats, främst kanske tack vare den australiensiska filmen Muriels Bröllop (1994). För den som inte visste det var Abba svinigt, sjukt, galet stora i Australien, och i filmen sjunger Abba-fanset Muriel (Toni Collette; hennes genombrottsroll) Dancing Queen som för att frigöra sig själv ifrån sin förtryckande familj och sitt förutbestämda liv som hemmafru. En idé som pjäsförfattaren Catherine Johnson uppenbarligen byggde vidare på när hon filade på manuset till monstermusikalhiten Mamma Mia!, som hade urpremiär i London den 6:e april 1999. Också den handlar om en ensamstående kvinna som sjunger Abba-låtar, en som också har tagit avstånd från det gamla, det patriarkala, det förtryckande, you name it. I filmversionen som hade premiär i helgen spelar Meryl Streep huvudrollen. Och som hon gör det. Hon sjunger halsen av Brosnan, Pierce Brosnan, och dansar till Dancing Queen i ett nummer som är så medryckande att jag kommer på mig själv att skrika till av glädje när Benny Andersson dyker upp i en cameo precis innan Meryl går in i sista refrängen. Några scener efter detta börjar min väninna gråta under The Winner Takes it All och jag funderar på vad det är som händer med oss, samtidigt som jag försöker trösta henne där i mörkret. Men sedan dyker det självklara svaret upp; det är ju låtarna. Benny Anderssons melodier och Björn Ulvaeus texter är så fantastiska sånger om kärlek och överlevnad, så självklara att det inte behövs någon riktig handling för att förstärka dem. När Meryl Streep framför låtarna, känns det bitvis som om världens bästa skådespelerska går loss på världens bästa manus. Inte konstigt att vi stampar takten. 

Det känns lite underligt att konstatera att Abbas musik med tiden blivit viktigare, en symbol för frigörelse, för jämställdhet. Samtidigt har många av Björn och Bennys samtida manliga låtskrivare med tiden blivit stämplade som gubbrockare, något jag inte bryr mig om att kommentera, för jag vill inte sparka på den som ligger. Popmusiken å andra sidan är väldigt svår att definiera, men en sak är säker: den är inte längre en lättviktare år 2008.