Dumhet - en kur mot dumhet?

I veckorna släpps 2 nya komedier (bland mycket annat) på DVD. Den ena heter heter Superhero Movie och är en parodi på filmer om superhjältar (dock parodierar den uteslutande Spider-Man, vars manus den följer - och i pyttemån också X-Men). Den andra heter Meet the Spartans, och är en parodi på... 300. Hur man lyckas göra parodi på bara en film åt gången är inte dessa filmers största problem. Det största problemet är ju så klart att de inte alls är roliga. Om man parodierar något så är det för att man är skarp nog att se igenom fenomenet, och att få andra människor att också inse hur ytligt och genomskinligt det hela är. Eller? Näh. Inte år 2008. Nu släpps dessa filmer lika tätt som jag skriver blogg, alltså ungefär 1 gång i månaden. Epic Movie, Date Movie, Scary Movie och allt vad de heter. Det är inte vass humor nånstans - tvärtom. Receptet är enkelt. Som min kompis summerade; "det enda de gör är ju att droppa referenser, det är hela skämtet." Vilket stämmer. Det enda som händer i filmerna är att (t ex) en person som liknar Johnny Depp i Pirates of the Caribbean dyker upp. Så säger någon av karaktärerna: "Hej, du är ju Kapten Jack!". Johnny Depp-en svarar någonting som hastigast, någon i publiken (kanske) skrattar av bara farten, vilket skapar ett spontant fnitter bland åskådarna. Hela sekvensen tar 10 sekunder att visa, och ännu kortare tid att skriva. Massiv annonsering, häftig trailer och... noll talang. Vem som helst klarar det. Det är säkra pengar för producenterna, och ett säkert kort för SF att distribuera till landets biografer. Det vill säga så länge ingen protesterar mot det cyniska eländet.

Jag jobbar i en videobutik. Det är inte sällan jag hör någon kund utbrista "Det här var fan den sämsta filmen jag någonsin har sett!" Och det gäller nästan aldrig komedier som de ovanstående. Dessa filmer har man nämligen inga förväntningar på - de ska underhålla för stunden, sedan vill man sova, och upp och jobba igen. Så funkar det inte för mig. Jag tycker inte att sådana här komedier är harmlösa. Jag blir provocerad och upprörd över den låga till obefintliga grad av berättarambition som de besitter. De görs på löpande band, för en snabbmatsätande, överarbetande generation filmtittare - som i ökande grad söker förströelse efter sin för långa dag på jobbet. Det är helt logiskt. Men också väldigt tråkigt. Ju lägre grad av livskvalitet folk åtnjuter - desto enklare pengar att tjäna finns det för filmbranschen. Snart kanske man inte ens behöver ett manus längre. Filmmakarna kan beordra sin skådespelarensemble att komma till studion klädd som valfri karaktär ur det senaste årets filmsuccéer och skvallersidor - så improviserar man fram skämten framför kameran. Det är snart på den nivån det är. Ett exempel ifrån Meet the Spartans: Kung Leonidas sparkar ned Kung Xerxes sändebud nedför stupet som leder till säker död. Slut på scenen? Nej, Britney Spears sitter ju där också, bäst att sparka ned henne också. Slut? Nej för fasen, minuterna tickar ju på bra, nu sitter ju Idol-juryn där vid kanten av stupet. De känner många igen, kicka ned dem, det blir i sämsta fall ett kort skratt. Nu dök George Bush upp, sparka ned honom, han mumlade just något. Klart nu? Sekvensen fortsätter, och fortsätter.

Scenen ovan utgör ungefär 10 minuter av filmens utlovade 82 minuter. Men i fallet för både Meet the Spartans och Superhero Movie, klockar eftertexterna in efter ung. 65 minuter. Vad ska vi göra? Tänker man i klipprummet, tills någon kommer på en idé; lägg på några av de bortklippta scenerna, så blir filmen lite längre, för ingen vill ju se en film som bara är 65 minuter lång - det är ju B! Så hux flux får vi se något som egentligen utspelade sig i början av filmen - i slutet. Och sedan något från mitten - i slutet. Men vem bryr sig? Det är ändå kört - det blir bottenrecensioner och Razzie-awards. Det vet filmmakarna. Det vet recensenterna. Tyvärr vet inte genomsnittskunden på videobutiken det - men han har ju för länge sedan somnat med fjärrkontrollen i handen, så det spelar ju ingen roll. Hoppas han läser min blogg och argt går tillbaka med filmen och klagar över den låga kvaliteten på skämten, samt att "det faktiskt bara är 65 minuter riktig film - resten är ju borttagna scener - det här är för fan den sämsta filmen jag har sett!" Likely. Men man kan alltid hoppas.

Det kanske mest absurda med Meet the Spartans - som är den avgjort sämsta av de två - är extramaterialet. Vet ni vad gag-reels är ? Det är när man får se hur skådespelarna gör feltagningar och börjar skratta tillsammans. Jag brukar bli på väldigt bra humör av att se gag-reels, och letar alltid efter sådana i dvd-menyerna. En av mina favoriter är gag-reelet till Familjen är värre (Meet the Fockers), där Robert De Niro fuckar upp en replik till Dustin Hoffman, och Dustin replikerar med att parafrasera De Niro i Taxi Driver; "Are you talking to me?", varpå hela teamet faller i skratt och sådär superhärlig stämning uppstår. Det är spontant, naturligt och varmt. I Meet the Spartans fuckar kung Leonidas upp en replik, varpå Kevin Sorbo (som spelade Herkules på tv) skojfriskt svarar med att gå ner på Leonidas, utanför kameran. Jättekul. Det är så att jag vill spy, inte av skämtets natur, utan av situationens fullkomliga avsaknad av humor och bra smak.