Woody Allen upprör fortfarande

Efter 40 års filmande, med ett ständigt utsläpp av i genomsnitt 1 film/år (säkert mer) har Woody Allen fortfarande ett lika säkert som neurotiskt grepp om den urbana, övre medelklassens folksjäl, som han alltid har haft. Nåja, åtminstone sedan han gjorde Annie Hall 1977, och omdefinierade den romantiska komedin. Helt plötsligt blev det fint att filma vilsna människor på språng från ett misslyckat förhållande, gåendes på Manhattan med en take away-kaffe (latte fanns ju inte i New York på 70-talet) - spyendes sin galla på trottoaren och på varandra. Den halvt misslyckade karriärmänniskan med emotionella problem blev erkänd, och den bullriga stadsmiljöns fik och gula taxibilar blev Freuds soffa för det sena 1900-talet. 

Woody Allens filmer, som är onaturligt många till antalet, har om vartannat blivit publikfavoriter, kritikersuccéer, både och, floppar, klassiker och totalt bortglömda. Alla vet att han gör skräp ibland, och bra filmer ibland, han själv också kanske. Det finns idag så många kritiker och bloggare (!) som skriver om film, att filmbolagen oavsett mottagandet av hans senaste film, kan hävda att den fick bra kritik. Någon tidning (även om det är i storleken Antarktis Weekly) skriver nästan alltid något i stil med "Woody Allens bästa på 10 år - äntligen är han tillbaka!". Stockholms filmfestivals chef Git Scheynius motiverade visningen av Woody Allens Melinda och Melinda (2004) på festivalen för några år sedan med uttalandet att hon inte varit så förtjust i Woodys senare års alster, men att denna film kom som en positiv överraskning. Fyra år och minst 5 filmer senare får man väl påpeka att Melinda och Melinda inte direkt var en epokavgörande film - inte ens för Woody själv, med tanke på att både Match Point (2005) och den senaste Vicky Christina Barcelona redan gjort större intryck på omvärlden. 

Det tycks som om alla fortfarande vill ha en åsikt om Woody Allen, ett faktum som stöder hans fortsatta storhet. Det räcker inte med att säga att "tja, han är väl ok" - som det skulle göra med vilken annan regissör som helst som producerat ett liknande ojämnt filmflöde (läs: Jim Jarmusch, Oliver Stone). Jag vill inte påstå att man antingen hatar eller älskar honom, vilket i sig är ett väl använt utryck, men många känner sig åtminstone manade att motivera sin åsikt om honom. Karolina Ramqvist menar i dagens DN (2008-11-14) att "Vicky Christina Barcelona är superkliché" liksom att "Woody Allen är ju också alltid kliché". Hon menar, liksom många andra, att Woody Allen är gubbig, och att det har blivit värre med åldern. Numera låter han Scarlett Johansson och Penélope Cruz vara halvnakna, påstått frigjorda, men egentligen är de bara fina att titta på, och så vidare. Vilket mycket väl kan vara sant, jag säger inte emot, det intressanta för mig är den starka formuleringen i krönikan. Det verkar som om gubben fortfarande rör upp starka känslor, oavsett om man tycker att filmen är sexig eller bara gubbsjuk. 

Personligen tror jag att Woody Allen uttrycker sina åsikter och tankar på film, eftersom han har svårt att göra det någon annanstans. Hans neurotiska, skälvande personlighet översätter sig väl till bioduken, och gör att många av oss fortfarande älskar (eller hatar!) att ta del av hans problem. Det handlar om en person som har svårt att leva så fort kameran stängs av, och därför föredrar att ha den på - oavsett hur resultatet blir. Sedd i det skenet är det ganska imponerande att han fortfarande lyckas uppröra.