Woody Allen upprör fortfarande

Efter 40 års filmande, med ett ständigt utsläpp av i genomsnitt 1 film/år (säkert mer) har Woody Allen fortfarande ett lika säkert som neurotiskt grepp om den urbana, övre medelklassens folksjäl, som han alltid har haft. Nåja, åtminstone sedan han gjorde Annie Hall 1977, och omdefinierade den romantiska komedin. Helt plötsligt blev det fint att filma vilsna människor på språng från ett misslyckat förhållande, gåendes på Manhattan med en take away-kaffe (latte fanns ju inte i New York på 70-talet) - spyendes sin galla på trottoaren och på varandra. Den halvt misslyckade karriärmänniskan med emotionella problem blev erkänd, och den bullriga stadsmiljöns fik och gula taxibilar blev Freuds soffa för det sena 1900-talet. 

Woody Allens filmer, som är onaturligt många till antalet, har om vartannat blivit publikfavoriter, kritikersuccéer, både och, floppar, klassiker och totalt bortglömda. Alla vet att han gör skräp ibland, och bra filmer ibland, han själv också kanske. Det finns idag så många kritiker och bloggare (!) som skriver om film, att filmbolagen oavsett mottagandet av hans senaste film, kan hävda att den fick bra kritik. Någon tidning (även om det är i storleken Antarktis Weekly) skriver nästan alltid något i stil med "Woody Allens bästa på 10 år - äntligen är han tillbaka!". Stockholms filmfestivals chef Git Scheynius motiverade visningen av Woody Allens Melinda och Melinda (2004) på festivalen för några år sedan med uttalandet att hon inte varit så förtjust i Woodys senare års alster, men att denna film kom som en positiv överraskning. Fyra år och minst 5 filmer senare får man väl påpeka att Melinda och Melinda inte direkt var en epokavgörande film - inte ens för Woody själv, med tanke på att både Match Point (2005) och den senaste Vicky Christina Barcelona redan gjort större intryck på omvärlden. 

Det tycks som om alla fortfarande vill ha en åsikt om Woody Allen, ett faktum som stöder hans fortsatta storhet. Det räcker inte med att säga att "tja, han är väl ok" - som det skulle göra med vilken annan regissör som helst som producerat ett liknande ojämnt filmflöde (läs: Jim Jarmusch, Oliver Stone). Jag vill inte påstå att man antingen hatar eller älskar honom, vilket i sig är ett väl använt utryck, men många känner sig åtminstone manade att motivera sin åsikt om honom. Karolina Ramqvist menar i dagens DN (2008-11-14) att "Vicky Christina Barcelona är superkliché" liksom att "Woody Allen är ju också alltid kliché". Hon menar, liksom många andra, att Woody Allen är gubbig, och att det har blivit värre med åldern. Numera låter han Scarlett Johansson och Penélope Cruz vara halvnakna, påstått frigjorda, men egentligen är de bara fina att titta på, och så vidare. Vilket mycket väl kan vara sant, jag säger inte emot, det intressanta för mig är den starka formuleringen i krönikan. Det verkar som om gubben fortfarande rör upp starka känslor, oavsett om man tycker att filmen är sexig eller bara gubbsjuk. 

Personligen tror jag att Woody Allen uttrycker sina åsikter och tankar på film, eftersom han har svårt att göra det någon annanstans. Hans neurotiska, skälvande personlighet översätter sig väl till bioduken, och gör att många av oss fortfarande älskar (eller hatar!) att ta del av hans problem. Det handlar om en person som har svårt att leva så fort kameran stängs av, och därför föredrar att ha den på - oavsett hur resultatet blir. Sedd i det skenet är det ganska imponerande att han fortfarande lyckas uppröra. 

Dumhet - en kur mot dumhet?

I veckorna släpps 2 nya komedier (bland mycket annat) på DVD. Den ena heter heter Superhero Movie och är en parodi på filmer om superhjältar (dock parodierar den uteslutande Spider-Man, vars manus den följer - och i pyttemån också X-Men). Den andra heter Meet the Spartans, och är en parodi på... 300. Hur man lyckas göra parodi på bara en film åt gången är inte dessa filmers största problem. Det största problemet är ju så klart att de inte alls är roliga. Om man parodierar något så är det för att man är skarp nog att se igenom fenomenet, och att få andra människor att också inse hur ytligt och genomskinligt det hela är. Eller? Näh. Inte år 2008. Nu släpps dessa filmer lika tätt som jag skriver blogg, alltså ungefär 1 gång i månaden. Epic Movie, Date Movie, Scary Movie och allt vad de heter. Det är inte vass humor nånstans - tvärtom. Receptet är enkelt. Som min kompis summerade; "det enda de gör är ju att droppa referenser, det är hela skämtet." Vilket stämmer. Det enda som händer i filmerna är att (t ex) en person som liknar Johnny Depp i Pirates of the Caribbean dyker upp. Så säger någon av karaktärerna: "Hej, du är ju Kapten Jack!". Johnny Depp-en svarar någonting som hastigast, någon i publiken (kanske) skrattar av bara farten, vilket skapar ett spontant fnitter bland åskådarna. Hela sekvensen tar 10 sekunder att visa, och ännu kortare tid att skriva. Massiv annonsering, häftig trailer och... noll talang. Vem som helst klarar det. Det är säkra pengar för producenterna, och ett säkert kort för SF att distribuera till landets biografer. Det vill säga så länge ingen protesterar mot det cyniska eländet.

Jag jobbar i en videobutik. Det är inte sällan jag hör någon kund utbrista "Det här var fan den sämsta filmen jag någonsin har sett!" Och det gäller nästan aldrig komedier som de ovanstående. Dessa filmer har man nämligen inga förväntningar på - de ska underhålla för stunden, sedan vill man sova, och upp och jobba igen. Så funkar det inte för mig. Jag tycker inte att sådana här komedier är harmlösa. Jag blir provocerad och upprörd över den låga till obefintliga grad av berättarambition som de besitter. De görs på löpande band, för en snabbmatsätande, överarbetande generation filmtittare - som i ökande grad söker förströelse efter sin för långa dag på jobbet. Det är helt logiskt. Men också väldigt tråkigt. Ju lägre grad av livskvalitet folk åtnjuter - desto enklare pengar att tjäna finns det för filmbranschen. Snart kanske man inte ens behöver ett manus längre. Filmmakarna kan beordra sin skådespelarensemble att komma till studion klädd som valfri karaktär ur det senaste årets filmsuccéer och skvallersidor - så improviserar man fram skämten framför kameran. Det är snart på den nivån det är. Ett exempel ifrån Meet the Spartans: Kung Leonidas sparkar ned Kung Xerxes sändebud nedför stupet som leder till säker död. Slut på scenen? Nej, Britney Spears sitter ju där också, bäst att sparka ned henne också. Slut? Nej för fasen, minuterna tickar ju på bra, nu sitter ju Idol-juryn där vid kanten av stupet. De känner många igen, kicka ned dem, det blir i sämsta fall ett kort skratt. Nu dök George Bush upp, sparka ned honom, han mumlade just något. Klart nu? Sekvensen fortsätter, och fortsätter.

Scenen ovan utgör ungefär 10 minuter av filmens utlovade 82 minuter. Men i fallet för både Meet the Spartans och Superhero Movie, klockar eftertexterna in efter ung. 65 minuter. Vad ska vi göra? Tänker man i klipprummet, tills någon kommer på en idé; lägg på några av de bortklippta scenerna, så blir filmen lite längre, för ingen vill ju se en film som bara är 65 minuter lång - det är ju B! Så hux flux får vi se något som egentligen utspelade sig i början av filmen - i slutet. Och sedan något från mitten - i slutet. Men vem bryr sig? Det är ändå kört - det blir bottenrecensioner och Razzie-awards. Det vet filmmakarna. Det vet recensenterna. Tyvärr vet inte genomsnittskunden på videobutiken det - men han har ju för länge sedan somnat med fjärrkontrollen i handen, så det spelar ju ingen roll. Hoppas han läser min blogg och argt går tillbaka med filmen och klagar över den låga kvaliteten på skämten, samt att "det faktiskt bara är 65 minuter riktig film - resten är ju borttagna scener - det här är för fan den sämsta filmen jag har sett!" Likely. Men man kan alltid hoppas.

Det kanske mest absurda med Meet the Spartans - som är den avgjort sämsta av de två - är extramaterialet. Vet ni vad gag-reels är ? Det är när man får se hur skådespelarna gör feltagningar och börjar skratta tillsammans. Jag brukar bli på väldigt bra humör av att se gag-reels, och letar alltid efter sådana i dvd-menyerna. En av mina favoriter är gag-reelet till Familjen är värre (Meet the Fockers), där Robert De Niro fuckar upp en replik till Dustin Hoffman, och Dustin replikerar med att parafrasera De Niro i Taxi Driver; "Are you talking to me?", varpå hela teamet faller i skratt och sådär superhärlig stämning uppstår. Det är spontant, naturligt och varmt. I Meet the Spartans fuckar kung Leonidas upp en replik, varpå Kevin Sorbo (som spelade Herkules på tv) skojfriskt svarar med att gå ner på Leonidas, utanför kameran. Jättekul. Det är så att jag vill spy, inte av skämtets natur, utan av situationens fullkomliga avsaknad av humor och bra smak. 

Popen vs Rocken: 1-0

Abba fick mycket skit för att de enligt många representerade det svenska etablissemanget med sin pop, som beskylldes för att vara lättviktig och för att den hjälpte till att bevara status quo. För under 1970-talet var det ju progg och annan förbannad (alltså arg, inte dålig) rock som gällde i Sverige. Alla som var något på den tiden, spelade arg musik. Och vi var väl kanske lite sena med den trenden här i Sverige, men på 70-talet tog det i alla fall fart. Och då var det just Abba som fick representera listmusiken, det konservativa idégodset, kungahuset, förtrycket, you name it. 

Men vad representerar Abbas musik idag? Sedan 1990-talet inbillar jag mig att gruppens alster har omvärderats, främst kanske tack vare den australiensiska filmen Muriels Bröllop (1994). För den som inte visste det var Abba svinigt, sjukt, galet stora i Australien, och i filmen sjunger Abba-fanset Muriel (Toni Collette; hennes genombrottsroll) Dancing Queen som för att frigöra sig själv ifrån sin förtryckande familj och sitt förutbestämda liv som hemmafru. En idé som pjäsförfattaren Catherine Johnson uppenbarligen byggde vidare på när hon filade på manuset till monstermusikalhiten Mamma Mia!, som hade urpremiär i London den 6:e april 1999. Också den handlar om en ensamstående kvinna som sjunger Abba-låtar, en som också har tagit avstånd från det gamla, det patriarkala, det förtryckande, you name it. I filmversionen som hade premiär i helgen spelar Meryl Streep huvudrollen. Och som hon gör det. Hon sjunger halsen av Brosnan, Pierce Brosnan, och dansar till Dancing Queen i ett nummer som är så medryckande att jag kommer på mig själv att skrika till av glädje när Benny Andersson dyker upp i en cameo precis innan Meryl går in i sista refrängen. Några scener efter detta börjar min väninna gråta under The Winner Takes it All och jag funderar på vad det är som händer med oss, samtidigt som jag försöker trösta henne där i mörkret. Men sedan dyker det självklara svaret upp; det är ju låtarna. Benny Anderssons melodier och Björn Ulvaeus texter är så fantastiska sånger om kärlek och överlevnad, så självklara att det inte behövs någon riktig handling för att förstärka dem. När Meryl Streep framför låtarna, känns det bitvis som om världens bästa skådespelerska går loss på världens bästa manus. Inte konstigt att vi stampar takten. 

Det känns lite underligt att konstatera att Abbas musik med tiden blivit viktigare, en symbol för frigörelse, för jämställdhet. Samtidigt har många av Björn och Bennys samtida manliga låtskrivare med tiden blivit stämplade som gubbrockare, något jag inte bryr mig om att kommentera, för jag vill inte sparka på den som ligger. Popmusiken å andra sidan är väldigt svår att definiera, men en sak är säker: den är inte längre en lättviktare år 2008.  

Vampyren är samhällets utstötta

Greve Dracula var inte kristen, till att börja med. Och det tyckte man kanske var läskigt nog i England, där boken skrevs i slutet av 1800-talet. Men utöver detta var man rädd för alla de nya könssjukdomar som kom från öst, och som grevens sado-blodsugande såklart påminde om. Så man kan lätt säga att boken blev en riktigt rysarhit; den lyckades pricka in dåtidens rädsla för det nya, främmande. Intressant nog är vampyren och filmen som företeelser nästa exakt lika gamla; den första filmen brukar dateras till år 1895, boken Dracula skrevs år 1897. I filmens värld har det funnits vampyrer ända sedan stumfilmstiden. Mest känd är utan tvekan tyska Nosferatu (1922). Den är fortfarande rätt läskig, även om vampyren mest ser ut som en långvårdsintern med för stora löständer. Dock skrämde den skiten ur dåtidens biobesökare, och den moderna skräckfilmen var född. Detta om detta.

Samhället förändras, och med det dess myter. Under 1900-talets sista årtionden händer något med vampyrerna; de genomgår en förändring, likt människorna omkring dem. 1976 skriver Anne Rice en roman om vampyrer. Hennes dotter har fyra år tidigare gått bort i leukemi och hon känner sig som en samhällets skuggvarelse, inte längre delaktig i människornas angelägenheter. Hon identifierar sig med en vampyr, en som lever i skymundan, en som inte samhället bryr sig om. Boken En vampyrs bekännelse blir en världssuccé (även som film 20 år senare), och vampyren som vi känner till den har plötsligt blivit en mänsklig varelse - en vi kan identifiera oss med och vars problem vi förstår. 

I 1987 års The Lost Boys förenas myten om Peter Pans eviga ungdom, med myten om vampyrernas utanförskap. De MC-åkande vampyrerna är tonåringar som inte har någonstans att ta vägen, de är samhällets problembarn, dess utstötta. Vi kan välja mellan att bry oss om dem, eller att skita i dem - vilket såklart resulterar i att de slår tillbaka mot oss och vi tvingas köra en påle i hjärtat på dem. Plötsligt känns byggandet av nya ungdomsgårdar som en ganska bra idé. 

Sverige då? Har folkhemmet plats för blodsugare? John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in som får biopremiär i höst, försöker ge ett svar på det. Vampyrerna i den mindre välbärgade förorten Blackeberg i västra Stockholm hittar lätta offer i traktens alkisar - de försvinner en efter en, och är de sista som samhället saknar. Samtidigt blir det 12-åriga mobboffret Oskar fascinerad av Eli, en till synes lika gammal flicka, som av någon anledning bara är uppe på nätterna... Hon kan förstå Oskar, han är också utstött och annorlunda. Tillsammans tacklar de livets motgångar och försöker hitta en gemensam plats i 1980-talets Sverige. Socialrealism och vampyrmyt har aldrig någonsin stått varandra närmare. Det har därför aldrig varit lättare att identifiera sig med en vampyr, att tänka sig in i hennes vardag. Det som 1897 var nytt och skrämmande, använder 1987 samma tvättstuga. Främlingen är inte längre främling. Det är någon vi i allra högsta grad kan förstå och hjälpa. Det är ingenting farligt eller läskigt, det har historien lärt oss. På 2000-talet är det bara en samhällsgrupp som fortfarande skräms av vampyrmyten; Sverigedemokraterna.   

   

Hur röstar Indiana Jones?

Mannen med hatten är inte nazist. Det vet vi, för vi såg honom spöa upp rätt många bruna kostymer i Jakten på den försvunna skatten och i Indiana Jones och det sista korståget. Han är tydligen inte heller kommunist, för han golvade också rätt många röda i den senaste filmen Indiana Jones och kristallkronans hemlighet eller vad den nu hette. Frågan är nu: vad är han? Socialdemokrat? Värdekonservativ kristen? Scientolog? Nja, av sina upphovsmän att döma så är Indy förmodligen liberal. Steven Spielberg är själv uttalat demokrat, liksom filmernas huvudsakliga manusförfattare George Lucas. Och det märks i filmerna; speciellt i den senaste, där Indy under 1950-talets kommunistjakt själv blir anklagad för oamerikansk verksamhet och avskedad från sitt jobb vid universitet. Här riktar Spielberg & Co. tydlig kritik mot USA:s konservativa, och då främst mot det republikanska partiets främlingsfientlighet och tvivelaktiga patriotism. Det är kritik som idag fortfarande känns relevant i ett klimat av åtgärder som The Patriot Act, och behandlingen av krigsfångar på Guantanamo Bay. I denna mån är Indiana Jones inte en representant för det typiska USA, landet som vi svenskar alltför ofta klumpar ihop till en enhet dumma tjockisar, utan snarare för den opposition som idag jobbar för att få bort Bush och hans parti från makten.

På den högra sidan av det politiska Hollywood har vi det evigt konservativa Disney Pictures. De har på senare år lanserat sin egen arkeolog, Nicholas Cages virrpanna Ben Gates i National Treasure-filmerna. Till skillnad från Indiana är Ben lite av en helyllekille som gärna har farsan med sig när han jobbar, och som i sina teorier verkar ha ett orubbligt förtroende för sina förfäder - i synnerhet de som jobbade för landets självständighet och konstitution. Bredvid Ben Gates framstår Indy som en orakad bråkstake, en sådan som man inte riktigt vet var man har. Och sådana är som bekant farliga för det konservativa USA och dess projicerade bild av sig själv; ett fiktivt land där alla är tillfreds med sig själva och ingen uttalar sig kritiskt mot regeringen.

Man kan bara spekulera i var Indiana Jones befinner sig ytterligare 10 år efter att den senaste filmen utspelar sig, runt 1967. Jag ser gärna att han är en piprökande professor i pensionsåldern, mer förbannad än någonsin på regeringens hantering av utrikesfrågor - och att han spenderar dagarna med att gå omkring och uppmana eleverna att ta ställning mot främlingsfientlighet och konservativa attityder. Med eller utan piska.